2016-11-03 14:55

Obligationer med 100 års löptid – vad är det som händer?

I en värld med rekordlåga räntenivåer i västvärlden och med expansiva centralbanker som sätter press på de kortare räntorna har nu många statsobligationer en negativ yield, alltså handlas med minusränta. Det har fört med sig många oväntade följder. Allt ifrån att svenska privatpersoner och framför allt företag har satt in pengar på skattekontot utan motsvarande skatteskuld - ett av få konton som ger (plus)ränta - till att exempelvis livbolag har svårare att uppfylla sina åtaganden.

En annan intressant följd av de negativa räntorna är att flera västländer nu börjar emittera obligationer med mycket lång löptid. Köparna står på kö – det är deras enda chans att få en någorlunda vettig ränta till samma riskuniverse. Alternativet på upp till tio års löptid är oftast negativ ränta. Till exempel har Österrike förra veckan emitterat en sjuttioårig obligation. Femtioåriga obligationer har utgivits av Frankrike, Belgien, Italien och Spanien. Belgien har till och med emitterat en 100-åring. Totalt har västländernas utgivning av statsobligationer med en löptid av 30 år eller mer ökat med 170 % sedan förra året.

Italien har emitterat en 50-årig obligation till 2,85 % ränta. Det är mindre än den genomsnittliga upplåningsräntan på hela deras (megastora) statsskuld. Vad säger oss detta som investerare? Ja, för det första att centralbankernas ageranden sedan finanskrisen har satt ordentliga spår i räntebildningen på statsobligationer. För det andra har många västländers statsskulder ökat ordentligt samtidigt som respektive centralbankers balansräkningar har ökat ännu mer. Ökad skuldsida i en balansräkning behöver förvisso inte per automatik vara negativt men det ökar risken för hushållet/företaget/staten ifråga.

Mer konkret innebär det för många stater att den låga räntan innebär lägre räntebetalningar som andel i statsbudgeten vilket förstås är positivt. För de som investerarar i riktigt långa obligationer innebär det att man kan få en någorlunda rimlig avkastning – om man behåller obligationen till förfall. Resan till förfall kan dock vara allt annat än angenäm – vid mer normaliserade räntenivåer som de har sett ut historiskt kan det sätta sig ordentligt på värderingarna av obligationerna. Det kan komma att få en rejäl påverkan på tex livbolagens och pensionsstiftelsernas avkastning.

Förutom ränterisken innebär det också en kreditrisk, vilket investerare i västländerna normalt ser som ganska försumbart vid kortare löptider, som kan vara svår att analysera och förstå sig på. Frågor som investerare av riktigt långa statsobligationer bör ställa sig är: Finns EU kvar om 50 år? Finns Belgien som nationalstat kvar om 100 år eller har landet delats i Vallonien och Flandern? Finns euron kvar om 30 år? Hur värderas ett lands valuta om 20 år om statsskulden har ökats och dito centralbanks balansräkning?

Ja det är många frågor för investerare av riktigt långa obligationer att ställa sig. Helt klar är att räntemarknaden sedan finanskrisen har förändrats i grunden. Det är betydligt fler saker att tänka på inför en lång investering i statsobligationer idag än i mina skolböcker – då handlade det om räntekurvor och bedömningar om räntan skulle upp eller ned? Nu: Finns ens landet ifråga kvar när det är dags för förfall?